Vår store gosegris har gått ur tiden. Han blev bara 1 år och 6 månader, men jag misstänker bakomliggande sjukdom. Han dog natten den 31 mars och det är faktiskt ganska tomt i buren. Där finns bara småpojkar numera och ingen stooor, "Klumpefix" som vi kallade honom.

Min vackre pojke... Han dog på eftermiddagen den 26 jan 2000, han hade varit förkyld i några dagar och blivit sämre och sämre. Ingenting bet på hans förkylning och till slut så tog han farväl. Jag hoppas att hans flickvän Ysabell har blivit dräktig... De parade sig några dagar innan han blev sjuk och hon har i och för sig visat tecken på att vara dräktig, om hon inte har blivit dräktig har en 12 år gammal linje dött ut.

Nu har det visat sig... Ysabell var dräktig och nedkom den 2 feb 2000 med 3 pojkar och 3 flickor. Den bästa födelsedagspresent man kan få

Lilla Kelda... Hon hade bedrövlig färg, om den var bra eller inte vet jag inte. Hon var antagligen utav färgen Chinchilla, som jag inte ens har sett på bild. Hennes föräldrar var importerade från USA, så det är därifrån denna "nya" färg kommer. Hon var livsglad, busig och påhittig. Vi fick använda en tegelsten för att över huvudtaget få henne att stanna kvar i akvariet, hon visste nämligen exakt hur man skulle lyfta på locket!!!
Efter att hon hade fått sina bebisar fick hon hen knöl i ena "tutten" och den växte snabbt på lite drygt en vecka växte den till en sådan storlek att den sprack... Jag fick akutavliva henne, jag ville inte se henne plågas de timmar det skulle ta att få tag i en veterinär mitt i natten... Hon dog natten den 22 juni -99.

Min fd pojkväns allra första egna råtta! Hon var så go... Hon tog hand om Kelda under sin sista månad, Kelda var sjuk. Nu har Kelda återhämtat sig, tack vare Cava. Cava själv gick bort på sin 2 1/2-årsdag, den 10 Dec -98... Otroligt saknad.
Hon är omhändertagen för begravning senare i vår på en djurkyrkogård här i Halmstad. Den ligger vid stranden i en talldunge, det är lugnt i dungen men man kan höra vågorna slå mot stranden... Där ska vår Cava vila...

Vi fick ta över honom från en kompis som inte ville ha kvar honom pga att han skulle bitas, vilket han aldrig gjorde hos oss. Han är pappa till Doris och hon ärvde verkligen hans temperament. Hade alla råttor hans temperament så skulle vi vara lyckliga. Han fick sina sista barn 5 veckor innan han somnade in i sin bur 2 år 11 mån 2 veckor gammal i september -98. "Bapplon" vi saknar dig....

Det började inte så bra för henne och mig... Jag kunde inte få henne tam. Hon rev mig och försökte hela tiden slita sig loss! Sedan kom min pojkvän in i bilden och Doris vände på en 5-öring! Hon blev jättetrevlig och go! Hon var dessutom född på min födelsedag. Hon hade inte framtiden för sig eftersom det låg sjukdom i släkten. Dock blev hon 2 1/2 år gammal och alla efterlevande släktingar mår också bra, så vi hoppas att problemen i släkten har försvunnit. Hon dog på hösten -98 och vi saknar busfian mycket!

Gammeltanten 1A! (som vi brukade kalla henne). Jag hade bara ägt henne i 10 minuter när hon somnade på rygg i mina händer, Så där gick domaren på utställningen med en sovande bebis i händerna medan alla andra stökade runt så vi kunde komma igång. Det var även Flisan som charmade min lite avigt inställda pojkvän. Han tyckte inte att råttor var något speciellt, förrän han träffade Flisan! Hon ville inte lämna honom utan hon sprang bara efter honom hela tiden. Hon blev 2 år 8 mån gammal och gick bort i februari -98 och vi saknar henne än!

En riktig mystant! Hon var rund go och glad, men tyvärr så gick hon bort i förtid.... Hon var så mjuk att ta i, man skulle nästan kunna tro att hon inte hade något skelett.

Min första Englandsimport tillsammans med Miss Mary Moorfield. Han hade en såååå vacker bläs! Det var en bestämd herre som oftast fick sin vilja igenom!

En storvuxen pojke... Han vägde strax över 1 kg utan att vara speciellt fet! Han var så stor att han inte kunde komma in genom en ordinär burlucka. Han fick istället bo i en papplåda i ett utan köksskåpen, vilket han inte direkt vantrivdes med! Så fort det var dax för mig att laga mat så hade jag en råtta som stod och drog i min strumpa för att han ville smaka!

Han är den första råttan i Sverige som registrerades i färgen Lynx. Han var så otroligt mysig, han lämnade många trevliga barn efter sig. Tyvärr drabbades han av bakdelsförlamning så en kväll fanns det inget annat att göra än att hjälpa honom vidare.... Många tårar fälldes den kvällen. Men jag har många trevliga minnen... t ex från den utställningen i Stockholm där han blev Makaroniätar-Champion! På samma utställning hamnade han sist i ärtätar-tävlingen pga att han ville att jag skulle ta av skalet som finns på ärtan innan han kunde äta!

En helt underbar Mink American Berkshire flicka som finns kvar som stammoder till de råttor jag har idag, fast det är i och för sig 14 generationer sedan.
Hon var otroligt snäll och mysig men hon verkligen hatade när människor stoppade in fingrar i hennes bur, då var hon Blixtens Dotter. Detta resulterade i att jag alltid fick ha med mig plåster på alla mässor och utställningar eftersom folk inte kan respektera att man sätter upp skyltar om att inte sticka in fingrarna i buren.

Han var den allra första råttan! Jag hade sett råttor på TV och i tidningar och var mycket nyfikna på dem som husdjur. Utav en händelse fick jag syn på en annons i en tidning som annonserade om en husdjursmässa på Svenska Mässan i Göteborg. Djurtokig som jag är så blev ett besök snabbt inbokat, det var den 22 April 1988. På mässan fick jag syn på honom! Det var den sista råttan som fanns till försäljning, men jag skulle ha honom!!! Han blev nedstoppad i en papplåda och sedan bar det av hemåt. Jag har ännu inte ångrat den dag som jag skaffade råtta...